"Pojken gick in och stängde dörren efter sig och sparkade av sig kängorna i hallen. Han gick bort till sin favoritstol framför den öppna spisen för att vila sig från sina äventyr. Och värma sina fötter. Nå, nu kunde han väl knappast kallas för pojke längre, nu var han ju gammal, hade grått hår, väderbitet ansikte och kalla fötter. Fast har man levt så länge som jag utan att bli vuxen så slipper man, tänkte gubben småtjurigt, för vuxen ville han aldrig bli.
En gång hade han varit en ung man som hade tagit världen med storm, rest runt jorden, träffat mer människor än han kunde minnas och gjort saker som han aldrig skulle glömma.
Den gamle sjönk tungt ner i stolen framför brasan och masserade sina värkande knän. Dem hade han dansat bort under sina resor i Västindien. De hade tagit honom över kinesiska muren. De hade tjänat honom väl under alla dessa år men värkte numera när det blev kallt.
Från sin plats i stolen såg han ut genom fönstret och ut över viken, vid vilken hans stuga stod. Det var en vacker solnedgång som höll på att mörkna ute. Gubben smålog och skrockade för sig själv, sådär som bara gamla gubbar kan göra när de verkar veta något som passerar alla andra obemärkt förbi. Och med tanke på allt han varit med om, hade det varit allt bra märkligt om han inte samlat på sig lite klokhet och kunskap på vägen.
Han såg ner på sina händer, nu knotiga och med smala fingrar. Med dem hade han slagits med pirater på de sju haven. Med dem hade han hållit om sina nära och kära genom åren. Det var bra händer, tänkte han nöjt, tappade sällan greppet, inte heller nu på gamla dar, och skakade inte när han verkligen behövde dem.
Han lutade sig tillbaka, gned sig i ögonen och undrade flyktigt var han hade lagt sina glasögon. Han hade aldrig på sig dem när folk såg och glömde ibland var han gömt dem. Det var ju inget fel på hans ögon, han hade ju haft dem hela livet och de var lika klara som när han var pojke. Med dem hade han sett solen gå upp på platser så vackra att han aldrig kunnat föreställa sig innan han sett det. Han hade sett kärlek och sorg så många gånger, på så många platser och hos så många olika folk att han nu var övertygad om att illusionen om människors olikheter aldrig är större än att de kan dela dessa känslor tillsammans.
Han flyttade handen från ögonen och kliade sig i skägget och strök sig över munnen. Med de här läpparna, tänkte han, hade han kysst vackra kvinnor över hela världen. Från horor i Havanna till nunnor i Nepal. Han hade alltid försökt att inte döma folk för vägen de valt i livet. En vacker kvinna var en vacker kvinna, fattig som rik, lång som kort,vit, svart, kristen, muslim, stor, liten. Hade de ljus i sina ögon och värme i sina hjärtan, hade han alltid välkomnat dem i sin famn. Även om alla kanske inte helt godkände denna, hans bild av kärleken, kunde han aldrig bli beskylld för att ha varit respektlös eller burit hand mot en kvinna. De var prinsessor och förtjänade att bli behandlade som just det. De kvinnor som verkligen fångade honom dock, var de som tävlade med honom, mätte sig med honom, som han uppfattade som en utmaning. Han log. Han hade aldrig sett sig som en Don Juan, men kvinnor var en av hans största passioner och svagheter i livet. Mer än en gång hade han råkat i trångmål på grund av kvinnor och han bad en tyst bön om att de dagarna ännu inte skulle vara över.
Gubben makade fötterna lite närmare elden och skrockade tyst igen när han mindes sina äventyr, samtidigt som han förstulet undrade när han hade börjat med detta sätt att skratta för sig själv. Att skrocka är ju ett tecken så säkert som något att man blivit en gubbe, tänkte han. Fast han hade ju en hel del att skrocka åt. Åjo, nog hade han levt ett fullt liv, alltid.
Han slöt ögonen och log igen. Djävlar, vilken åktur, tänkte han, lite matt.
Gamlingen såg framför sig en pojke, ung och frisk och utan ett bekymmer i världen, stående på en klippa med hela Skapelsen för sina fötter, skrikandes ut sitt trots till vinden som blåste honom i ansiktet med full styrka och gjorde sig beredd på en av livets första riktiga smällar. Han har ingen aning, tänkte den gamle med ännu ett skrockande.
Och där satt han alltså. En gammal gubbe, som en gång varit en ung man, men alltjämt fortfarande var en pojke och mindes sitt vilda, händelserika liv och för tillfället vilade sig mellan strapatserna.
Värt varenda krona, var den sista tanke han nöjt tänkte innan han somnade in där i stolen och drömde om sina äventyr med ett mystiskt leende spelande på sina läppar."
