Meh, nae....

Fan, jag trodde att över en och en halv veckas vilande kunde ha läkt mitt knä så att jag kunde få springa igen idag, men efter bara några hundra meter var jag tvungen att vända igen. Och precis när träningen hade börjat gå så bra också, det är det som retar mig...
Nej, vet du vad, det här ska inte ens sakta ner mig. En kampsportare som bryter ihop på grund av en liten knäskada? Nej fan, nu blir det stenhård rehab-träning och försöka kringgå det faktum att jag inte kan springa. "Kommer man inte över den, måste man gå runt den" Tack Mora Träsk för alla visheter man fick som barn! =)

Och bara sådär...

Jodå, vaknade upp idag utan några förhoppningar på att ådstakomma nånting med den här dagen (det är inte tragiskt, det är en avslappnad inställning) och det slutade med att jag bjöd Carolina på en lunch på stan som tack för att jag typ inte kan röra mina ben och rygg idag. Aah, ironi. Har iofs hamnat lite i en träningssvacka nu så det är nog bra att få känna på lite hur det känns. Då kanske man kommer igång igen. Men iallafall, det blev en skön dag utan att det var meningen från början. Sitta på stan och luncha med en kompis, köpandes presenter till andra kompisar och planerandes storheter inför sommaren. Fan vad jag tycker om mig själv ibland =) Jag är rolig! Om jag bara skulle kunna sätta alla mina planer i verket skulle jag lätt vara känd :)
Sen apropå något helt annat, reklamer är väldigt intressanta ibland. Något som slog mig ikväll var den när en kvinna med helt sjukt gröna ögon (läs skrämmande, häxjakt, bränn henne på bål, hon är inte mänsklig, häxa, häxa!) som för en diaolog, typ; "Vad lägger du först märke till hos mig? Ja, inte är det att jag ibland drabbas av urinläckage iallafall...."
....Asså..... nej tro fan det. Undrar om situationen skulle leda till mer, när första intrycket är "Öh, du typ läcker." än att minst en av parterna känner sig våldsamt obekväm och går därifrån. Okej, man kanske inte ska driva med ett sånt problem och det är säkert fruktansvärt pinsamt för de drabbade, men ska man göra en reklam för bindor för urinläckage, borde man tänka på att om man gör fuckade, dumma dialoger, kommer folk att mobba den. Och sen är det den här reklamen om en mamma- giraff (wtf?) som kommer hem till sitt hem och sina två VILDSVINS, japp, VILDSVINS-barn... Jag menar, som obotlig romantiker är väl jag en av de första som säger att kärleken har inga gränser, men liksom vafan? Den där artgränsen är ändå allt bra svår att bortse ifrån. Och hur skulle det ens gå till? ...Eller nej, vänta, nu lägger jag ner det här innan det blir obehagligt. Reklamer kan vara fantastiska ibland.
Aja, där gick startskottet för Viktors sussa-nanna-åtta-timmars-maraton.
Pussogonatt

Suck...

Ojoj, jösses vilken karusell. Känner mig lite matt och märkligt nog, inte särskilt mycket mer alls. Tänker inte gå in mer på vad som hände, men tyckte att det kunde vara värt att notera.
Peace Out. Nu ska jag käka ost och kolla på MASH.

Jomen, såhär asså...

Hej alla, eller vad man nu säger. Eftersom det här är mitt första försök till en blogg och jag inte vet hur man gör, fick prologen här bli min inledning, jag tyckte den var rätt mysig och målade en fin bild, så den får representera min blogg-debut. Den här bloggen är i princip bara ett sätt för mig att få ur mig mina tankar om vardagen runt mig innan inspirationen försvinner och man blir gammal =) Att få vara sådär lite för mycket mig själv som folk inte riktigt orkar med i riktiga livet. Jag kan inte lova att engagemanget håller i sig, men vi får se hur det går. So wish me luck, here we go!

Prolog...

"Pojken gick in och stängde dörren efter sig och sparkade av sig kängorna i hallen. Han gick bort till sin favoritstol framför den öppna spisen för att vila sig från sina äventyr. Och värma sina fötter. Nå, nu kunde han väl knappast kallas för pojke längre, nu var han ju gammal, hade grått hår, väderbitet ansikte och kalla fötter. Fast har man levt så länge som jag utan att bli vuxen så slipper man, tänkte gubben småtjurigt, för vuxen ville han aldrig bli.
En gång hade han varit en ung man som hade tagit världen med storm, rest runt jorden, träffat mer människor än han kunde minnas och gjort saker som han aldrig skulle glömma.
Den gamle sjönk tungt ner i stolen framför brasan och masserade sina värkande knän. Dem hade han dansat bort under sina resor i Västindien. De hade tagit honom över kinesiska muren. De hade tjänat honom väl under alla dessa år men värkte numera när det blev kallt.
Från sin plats i stolen såg han ut genom fönstret och ut över viken, vid vilken hans stuga stod. Det var en vacker solnedgång som höll på att mörkna ute. Gubben smålog och skrockade för sig själv, sådär som bara gamla gubbar kan göra när de verkar veta något som passerar alla andra obemärkt förbi. Och med tanke på allt han varit med om, hade det varit allt bra märkligt om han inte samlat på sig lite klokhet och kunskap på vägen.
Han såg ner på sina händer, nu knotiga och med smala fingrar. Med dem hade han slagits med pirater på de sju haven. Med dem hade han hållit om sina nära och kära genom åren. Det var bra händer, tänkte han nöjt, tappade sällan greppet, inte heller nu på gamla dar, och skakade inte när han verkligen behövde dem.
Han lutade sig tillbaka, gned sig i ögonen och undrade flyktigt var han hade lagt sina glasögon. Han hade aldrig på sig dem när folk såg och glömde ibland var han gömt dem. Det var ju inget fel på hans ögon, han hade ju haft dem hela livet och de var lika klara som när han var pojke. Med dem hade han sett solen gå upp på platser så vackra att han aldrig kunnat föreställa sig innan han sett det. Han hade sett kärlek och sorg så många gånger, på så många platser och hos så många olika folk att han nu var övertygad om att illusionen om människors olikheter aldrig är större än att de kan dela dessa känslor tillsammans.
Han flyttade handen från ögonen och kliade sig i skägget och strök sig över munnen. Med de här läpparna, tänkte han, hade han kysst vackra kvinnor över hela världen. Från horor i Havanna till nunnor i Nepal. Han hade alltid försökt att inte döma folk för vägen de valt i livet. En vacker kvinna var en vacker kvinna, fattig som rik, lång som kort,vit, svart, kristen, muslim, stor, liten. Hade de ljus i sina ögon och värme i sina hjärtan, hade han alltid välkomnat dem i sin famn. Även om alla kanske inte helt godkände denna, hans bild av kärleken, kunde han aldrig bli beskylld för att ha varit respektlös eller burit hand mot en kvinna. De var prinsessor och förtjänade att bli behandlade som just det. De kvinnor som verkligen fångade honom dock, var de som tävlade med honom, mätte sig med honom, som han uppfattade som en utmaning. Han log. Han hade aldrig sett sig som en Don Juan, men kvinnor var en av hans största passioner och svagheter i livet. Mer än en gång hade han råkat i trångmål på grund av kvinnor och han bad en tyst bön om att de dagarna ännu inte skulle vara över.
Gubben makade fötterna lite närmare elden och skrockade tyst igen när han mindes sina äventyr, samtidigt som han förstulet undrade när han hade börjat med detta sätt att skratta för sig själv. Att skrocka är ju ett tecken så säkert som något att man blivit en gubbe, tänkte han. Fast han hade ju en hel del att skrocka åt. Åjo, nog hade han levt ett fullt liv, alltid.
Han slöt ögonen och log igen. Djävlar, vilken åktur, tänkte han, lite matt.
Gamlingen såg framför sig en pojke, ung och frisk och utan ett bekymmer i världen, stående på en klippa med hela Skapelsen för sina fötter, skrikandes ut sitt trots till vinden som blåste honom i ansiktet med full styrka och gjorde sig beredd på en av livets första riktiga smällar. Han har ingen aning, tänkte den gamle med ännu ett skrockande.
Och där satt han alltså. En gammal gubbe, som en gång varit en ung man, men alltjämt fortfarande var en pojke och mindes sitt vilda, händelserika liv och för tillfället vilade sig mellan strapatserna.
Värt varenda krona, var den sista tanke han nöjt tänkte innan han somnade in där i stolen och drömde om sina äventyr med ett mystiskt leende spelande på sina läppar."